Aangelique

Tänkte passa på att skriva några rader när lill ♥:at vilar.

Sen blir det väl full rulle här ikväll iaf. :)

Senaste dagarna har det inte hänt så mycket. Vi fick vårat x-box 360 med kinect i förrgår. Så igår körde jag två benpass och har nu såå jäkla ont så kan inte gå normalt i trappor nerförsbackar och om jag ska sätta mig ner. Men det är ju bra, då vet man ju att träningen funkar. Vi kör Your Shape fitness evolved, men har även ett äventyrsspel till också som är roligt.:)

En annan sak som hände igår var att Kian var lite grinig, och jag var tvungen att gå på toa så jag tog med honnom så han inte skulle bli ledssen i vardagsrummet.. La honnom på fårfällen, men så ser jag hur ansiktsutrycket ändras. Och han bryter ut i gråt.. Tar upp honom och försöker trösta honnom, det bli bra och jag sätter ner honnom så han får sitta, för jag behövde verkligen gå på toa. Men så på något vis tappar han balansen och tippar frammåt och slår i sin lilla panna mot sidan av duschkabinen. Vipps så var det första gången han gjorde illa sig, fick en liiten bula och lite småblå, men idag synns ingenting. Var ju tur det var duschkabinen och inte stengolvet.. Men åter igen vart han superledssen. Försökte trösta och trösta, men tog ett bra tag tills det vart bra. Min lilla gubbe. :(

Jag vet inte vad det är med honnom nu för tiden. Han har ju aldrig klagat, alltid varit nöjd go och glad. Men han är inte så längre.. Efter nyår vände det plötsligt, alltså det är ju inte så att han är jätte jobbig. Men bara så olik sig själv. Gnäller och nästan grinar, skriker ibland som om han vore väldigt förbannad, mammig och lite hård i magen. Kankse är det tänder på g? Jag hoppas då det.. för det andra alternativet vill jag verkligen inte att det ska vara. Har nämligen läst en blogg  (http://denstarkastestjarnan.blogg.se/ ) som fått mig att gråta såå fruktansvärt. Den handlar om Victor en kille som kämpade mot sin neuroblastom ( Neuroblastom är den vanligaste formen för cancer hos spädbarn. I Sverige insjuknar ett 20-tal barn per år, och sjukdomen är svår att bota och har hög dödlighet. Tumörerna bildas framför allt i bukhålan samt i det sympatiska nervsystemet) i 8 månader. Han var var 1 år och 7 månader när han gick bort. En helt fantastisk liten kille, som på många vis påminner om Kian.

I alla fall på sättet som den mamman beskriver hur allting började hur dom upptäckte att nogot var fel så stämmer mycket in på hur Kian helt plötsligt har blivit. Jag är såå rädd så rädd.. FRUKTANSVÄRT RÄDD att det skulle vara något sådant som drabbat min lilla pojke. Mitt allt. Det som stämmer in är att han gnyr i sömnen i mellan åt och är inte så nöjd för övrigt så som han annars alltid är. Kian har ju altid varit en liten solstråle. Sen det här  med att ha är hård i magen, stämmer också in. Kommer inte ihåg allt nu. En sak som däremot inte stämmer är ju at Victor började spy en massa och inte ville äta. Men samtidigt var han 11 månader då, Kian är bara 6. Ibland vill inte Kian heller äta utan stretar emot. Jag hoppas ju verkligen att det Kian har bara är normalt beteende och absolut inte något så alvarligt. Men det är klart man funderar när skillnaden känns så stor. Frågade honnom lite busigt härrom kvällen vad han hade gjort med min Kian, och då skrattade han bara. Men det verkar ju lite som att han har ont i bland, men ja vet inte. Har köpt katrinplommonpuré åt honnom och se om det blir bättre. Men från början trodde ju bara läkarna på sjukhuset att Victor hade blivit förstoppad och gav honnom något laxerande. Och han gjorde som han skulle, det sprakade rejält. Men sedan kände dom på magen och kände fortfarande att det var något där och det blev ultraljud osv. Dom blev inlagd direkt.

Men vad ska jag göra nu då??
Ska jag kräva ett test på bvc? Eller ska jag bara strunta i det hela för att det förmodligen inte är något utan att man bara är en sån däröver beskyddande naiv/paranoid (eller vad man ska kalla det) förälder?? Borde jag bara strunta i det och anta att det bara är tänder på g och att allt är bra om några veckor igen, samma glada lilla kille?? Vist är ju inget jag ska gå och tänka på hela tiden och oroa mig, kanske helt i onödan. Men hur ska jag inte kunna oroa mig då jag läst hennes blogg och gråtit så jag nästan inte kan andas när jag älskar mitt lilla hjärta så ortoligt? Finns ingen starkare kärlek än kärleken man känner för sitt barn.
På ett sätt önskar jag att jag bara kunde lägga undan mina tankar.. är ju inte rätt att man ska gå och vara ledsen och rädd om det inte ens är så. Utan tänka på det positiva hur bra vi har det, hur lycklig jag verkligen är som har min underbara son. Och skulle det hända något så får man fundera på hur man ska hantera det då. Finn ju inte så mycket jag kan göra mer än att bara njuta och älska honnom.. Eller??
Livet är ju fullt av överraskningar, både bra och tråkiga/tragiska..

Vad skulle ni göra??

Jag antar jag kan nämna min oro för barnmorskan på bvc, sen får man ju se hur det går framöver om Kian verkar bli "bättre" igen. Att det kanske bara är en period han går igenom nu. Och undertiden bara fortsätta älska honnom och njuta och vara glad att jag har en sådan fantastisk son, som det förhoppnigsvis inte är något fel på. :)

Nä, man är väl kanske bara såå otroligt rädd att något ska hända den man älskar mest av allt, och så läser man en annan mammas blogg hur det hemska tragiska hände dem och varför skulle det då inte kunde hända en annan? Alla tänker ju oftast det händer inte mig/oss.. men i alla dom här bloggarna jag läst sista tiden är frågan, varför honnom? Varför vi? Varför varför?..
Men då inser man att det kan hända vem som helst..
Allt är så otroligt gripande det dom skriver, man riktigt känner deras smärta, och jag blir helt förtvivlad när jag läser dem..

Nä nu hör jag att min kille vaknar.. ska ta upp honnom och tok mysa och njuta varje sekund! Förhoppningsvis en hel livstid! :)

Hade tänkt lägga upp fler bilder på min prins men datorn vill inte hålla på med bilder idag TYDLIGEN!! :( Suck.. Ska inte klaga.. Bara allt är bra med min kille..